Mitt ute i en liten sjö omgiven av skog och myrar i Norrbottens inland, ligger jag på en femtio år gammal vindsurfingbräda utan segel och viftar bort de enstaka bromsar som orkar flyga ända hit ut. Det är därför jag ligger här, för att komma undan insekter och för att kunna bada. Stränderna som fanns när jag var barn har blivit slyiga och dyiga och fulla av sjögräs som slingrar sig kring benen, men om man har någon form av flytmedel att ta sig längre ut på sjön med, så går det utmärkt att bada.

Ibland får Daisy följa med ut på brädan. Daisy är en stor Golden retriever, hon tycker om vatten, hon tycker inte om bromsar och hon hyser en stark förtröstan till människor som hon känner. En vinglig surfingbräda kan tyckas vara osäker mark för en hund, men den är våt och sval och omgiven av vatten, och eftersom jag sitter där så bedömer hon att det går utmärkt för henne att göra det också. Så hon kliver ombord, lägger sig bekvämt tillrätta och jag håller mig tillräckligt nära stranden för att hon ska kunna simma i land om hon skulle få för sig att hoppa i. Man lyfter inte upp en fullvuxen Golden retriever på en surfbräda från ett vatten man inte bottnar i hur som helst. Daisy hoppar inte i, hon ligger där hon ligger och spanar och sniffar och om jag låter bli att paddla och brädan stannar till vänder hon på huvudet och tittar på mig – en vänlig, ordlös förfrågan om varför jag låter vinden och lukterna ta slut. Så jag paddlar vidare. 

Att jag gör gör det här, ligger ensam på en surfingbräda mitt ute i en sjö mitt ute i skogen och simmar och lyssnar på tystnaden, är inte alls självklart. Det är inte helt enkelt att förklara, men det jag har att jobba med, eller snarare emot, är en komplicerad kombination av oföretagsamhet och inte-ska-väl-jag mentalitet som är djupt inbäddad i mitt innersta väsen och som går igen i både det stora och det lilla. Det lilla kan vara ett par ensamma, avkopplande timmar på en surfbräda. Det stora kan vara , säg en vecka på ridläger någonstans, säg Island. Det låter fantastiskt när jag hör någon annan berätta om deras förestående ridsemester, precis vad jag skulle vilja göra, men inte ett ögonblick tänker jag att jag skulle kunna göra det. Jag, kära nån, jag har ju så mycket med min vardag: det ska jobbas på jobbet och i min alldeles för stora och vildvuxna trädgård, hunden ska rastas och hållas sällskap, det ska tränas och lagas mat och städas och så vill jag skriva och träffa mina barn och när jag väl har semester så blir det Norrbotten by default, vare sig jag vill eller inte. Jag blir matt av att ens tänka på all planering och allt beslutsfattande  som ett sådant icke-vardagligt  projekt skulle innebära (var, när, hur, hur länge, med vem, ensam etc etc?) och dessutom har jag inte råd. Jag har aldrig råd.

Lägg till det ett inte-ska-väl-jag-tänk som kanske mer än allt det andra sammantaget  bidrar till att jag går här i min vardag och inte gör. Att göra något för mig själv och  utöver det vanliga ger mig dåligt samvete, vare sig det handlar om två ensamma timmar på en bräda i en sjö en gång om dagen (på min semester dessutom!), eller en hypotetisk vecka på en islandshäst någonstans. Jag tänker att jag borde göra något annat, något nyttigare, något för någon annan som  jag får för mig det behöver göras saker för, vare sig det verkligen behövs eller inte. Ytterligare en utmaning som tillkommit de senaste åren, pga skilsmässa och barn som växer upp och ger sig ut i världen, är att jag behöver göra saker på egen hand om de alls ska bli av. 

Så nu gör jag det. Fler saker, på egen hand. Det blir bra.