“I think for the first time in four years, there’s hope.”

Det är Marie, min nya dog walker, som textar mig dagen efter valet. Hon har rastat min hund i ett par veckor bara, en äldre kvinna med grön keps och grått, lockigt  hår som “ääälskar djur.” Vi är fortfarande ytligt bekanta, har bara träffats en gång hemma hos mig för att jag och min socialt ängsliga hund skulle få bekanta sig med henne.

Hon är trevlig, om än lite för mycket.

Efter varje promenad skriver hon långa, detaljerade sms om hur hon går tillväga för att bekanta sig med Nova (min hund). Hon lagar kyckling och tar med till Nova för att göra promenaderna med en nästan främling lite mindre otäcka, och hon ger mig förnumstiga råd om vad hundar behöver för att trivas på egen hand. Hon föreslår att vi ska gå på gemensamma promenader några helger framöver för att hon ska kunna studera hur jag hanterar min hund.

Jag blir lite överväldigad av alltihop; jag hade inte förväntat mig ett engagemang på den nivån av en person som ska gå ut med min hund en halvtimme ett par gånger i veckan.

 Marie är dessutom ganska skröplig. Hon får framför allt inte gå i trappor, vilket är ett problem eftersom man inte kan ta sig in i mitt hus utan att gå i en trappa av något slag. Skröpligheten gör också att jag oroar mig för att hon ska halka på någon isfläck när minusgraderna kommer. Min tomt lutar lite, jag är lat på att sanda, och jag ser äldre människa med bruten lårbenshals och allt det elände det skulle medföra framför mig. 

Så helt okomplicerat är det inte med Marie, men hon verkar trevlig, hon älskar djur och dessutom har en god vän anlitat henne i flera år och kan varmt rekommendera henne. Hon utarbetar ett system involverandes garageingången och den hemlagade kycklingen för att inte behöva gå i mina trappor. Jag avstyr vänligt de gemensamma promenaderna, besvarar de långa smsen med  emoji-tack och tumme upp och lägger till “sand” på inköpslistan. 

Marie är här för att stanna.

Men så, dagen efter valet, när det står klart att en misogyn, klimatkrisförnekande rasist med fascistiska tendenser återigen fått förtroendet att leda USA, kommer hennes sms om hur skönt det är att valet är över, om hur journalistkåren varit “emotionally abusive” som aldrig förr under den här valperioden och att börsen nu har gått upp som en raket, hurra. 

Jag blir förvånad, och milt provocerad, över det opåkallade politiska glädjeutropet. Med sitt sms har Marie brutit mot en slags vardagens och de ytliga relationernas “Don’t ask, don’t tell” policy, som vi alla förlitar oss till för att kunna hanka oss fram i det som är USA idag. Min erfarenhet är att folk helt enkelt inte pratar politik, såvida man inte säkert vet att man är bland likasinnade. Skyttegravarna är så djupa nu, det blir bara dålig stämning och ingen part kommer kunna rucka på den andres åsikter en enda millimeter. 

Jag svarar snabbt och (tycker jag) diplomatiskt att börsen må ha gått upp, men framtiden för demokratin, klimatet och våra barn ser dyster ut.

Hon skriver tillbaka, låter mig veta att hon inte håller med. Att hon “står på den andra sidan” och som sagt, att “det för första gången på fyra år finns hopp”. 

Nu blir jag förbannad. Jag vill inte ge några fler diplomatiska svar, vill inte ha en politisk diskussion med denna nya bekantskap som jag tog för en övervintrad hippie på grund av, antar jag, grön keps, bohemiska lockar och kärleken till djur. Jag är arg och orolig över valresultatet, jag vill avsluta hundpromenaderna innan de knappt ens hunnit börja och be Marie dra åt h-vete med sin aktieuppgång och sitt imbecilla hopp. 

Men det gör jag inte. Så gör man ju inte. Inte jag i alla fall. 

Istället ghostar jag henne tills vidare, medan jag funderar på hur jag svara. Det må låta märkligt, men jag har aldrig råkat ut för det här tidigare – jag känner inte någon som öppet deklarerar att de röstat på Trump. En och annan republikan av den gamla vanliga sorten har det funnits i min amerikanska bekantskapskrets, framför allt bland mitt ex släktingar, men i den brokiga skaran människor sköts de politiska diskussioner som eventuellt hade kunnat uppstå effektivt ner av den betydligt större och mer högljudda progressiva falangen. Nu har några gått bort, andra förlorade jag kontakten med efter skilsmässan, och om de hade blivit, eller blev, Trump-anhängare vet jag inte. Hur våra Thanksgiving-middagar och Hanukkahfester hade sett ut idag blir bara ett irrelevant tankeexperiment. Mest bara saknar jag dem, hela högen.

Hur som helst, nu sitter jag här, med en segerrusig Trump-anhängare till hundvakt som jag å ena sidan inte vill säga upp för då måste jag hitta en annan och det blir ett himla mekk (dessutom har hon det ganska knackigt ekonomiskt och behöver verkligen pengarna, har min vän anförtrott mig), å andra sidan har visat sig vara en person som öppet deklarerar att hon röstat för en politik vars företrädare har ambitionen, och nu också makten, att göra världen och så många människor så illa. 

Jag ghostar vidare.

Morgonen därpå är jag senare än vanligt till tåget. Rusar genom vänthallen och nerför rulltrappan, men precis när jag kommer ner på perrongen med halsduk och vantar och väska och kaffemugg i ett andfått virrvarr, stängs dörrarna. Fan. 

Då händer det. Tågvärden som står lutad ut genom fönstret, möter min blick och som genom ett litet mirakel nickar han helt kort och öppnar dörrarna! 

 En man som står på perrongen och väntar på ett annat tåg uppfattar att dörrarna går upp igen en millisekund innan jag gör det. “Hurry up, Miss, you got i,” ropar han åt mig, “thank you thank you thank you” ropar jag till tågvärden och när jag väl slängt mig ner på en ledig plats tittar jag ut genom fönstret och vinkar åt mannen där ute. Han ler och vinkar tillbaka. 

Den där lilla händelsen får mig att börja tänka på snällhet, på vilken superkraft det ändå är. Och på hur det som först fick mig att älska USA var småpratet och interaktionerna människor emellan. Ibland bara en vänlig nick och ett “Good morning” när man möts i joggingspåret. Ibland tio minuters snack om ditt och datt med en annan hundägare i parken. Ibland en glad påhejning av en främmande människa på en tågperrong. Ibland, som just precis nu, en kvinna mittemot mig på bibliotekscafeet i Westport, CT, som frågar om jag spelar backgammon och visar mig alla fynd hon just gjort på rean i bibliotekets lilla butik. 

Jag säger inte att det här resonemanget är särskilt logiskt. Jag vet att jag hyser en stark aversion mot personer som röstat fram Trump och hans världsordning. Jag vet att Marie, utöver att vara just det, är en äldre kvinna med grön keps och grått, lockigt  hår som älskar djur och behöver extrapengarna hon får in på att gå ut med andras hundar. Jag vet att det är något med snällheten, de goda relationerna människor emellan, som jag vill luta mig mot, och tro på, de kommande åren.

Samma kväll skriver jag, “Marie, we need to not talk politics if this is going to work.”

Hon svarar snabbt att hon håller med. Hon ber om ursäkt för att hon tog upp ämnet, att hon gick över en gräns. 

Jag frågar om hon kan gå ut med Nova i morgon. 

Hon svarar med ett långt sms som utförligt beskriver hur hon planerar att ta sig an morgondagens promenad med min socialt ängsliga hund. 

Jag svarar med ett tack och en käck tumme upp.